Kärnvapen i hamnen? Sveriges förbud byggde på förtroende
Av Redaktionen, S. Kling, GLOBALISMEN
Publicerad: 26 oktober 2026
Det svenska spelet om nedrustningen – del 3. Historisk granskning av perioden 1963–1992, med Jan Prawitz artikel i FOI Framsyn nr 1/2004 som utgångspunkt.
Sverige förbjöd kärnvapen vid utländska örlogsbesök, men krävde inga garantier från de gästande staterna. Samtidigt diskuterades en kärnvapenfri zon i Norden. Bakom fredsmålen fanns en konflikt om insyn, militär handlingsfrihet och stormakternas inflytande över säkerheten i vårt närområde.
I de tidigare delarna har vi granskat Sveriges egna kärnvapenplaner och neutralitetspolitikens dubbla ambitioner. Till havs ställdes frågan på sin spets: hur skulle ett svenskt kärnvapenförbud förenas med besök av kärnvapenmakternas örlogsfartyg?
Jan Prawitz beskriver i sin historiska återblick hur besökande kärnvapenmakter varken bekräftade eller förnekade om kärnvapen fanns ombord. För Sverige skapade detta en motsättning mellan viljan till militärt utbyte och kravet på kärnvapenfria hamnbesök.
Den svenska ordningen finns dokumenterad i utrikesutskottets betänkande 1990/91. När regeringen gav tillstånd till örlogsbesök påmindes den gästande staten om förbudet mot att medföra kärnvapen. Regeringen utgick från att förbudet respekterades. Några garantier krävdes inte.
Utskottet framhöll också att Sverige saknade rätt att inspektera örlogsfartygen och att strålningsmätningar inte gav någon säker lösning på kontrollproblemet. Besöken försvarades som ett militärt utbyte som kunde stärka förtroendet mellan länder. Förtroende fick därmed bära en ordning där lasten inte kontrollerades genom svenska inspektioner ombord.
Detta belägger hur politiken var utformad. Det fastställer inte att något särskilt besökande fartyg faktiskt bar kärnvapen. För en sådan slutsats krävs uppgifter om det enskilda besöket.
En större ambition var att göra hela Norden till en kärnvapenfri zon. Finlands president Urho Kekkonen presenterade ett sådant förslag i ett tal den 28 maj 1963. Men förslaget berörde länder med olika säkerhetspolitiska lösningar och väckte motstånd från USA.
Ett amerikanskt samtalsmemorandum från den 13 december 1963 visar hur ambassadör Carl T. Rowan förklarade motståndet för Kekkonen. USA betraktade förslaget som en störning av maktbalansen i norra Europa och var bekymrat över följderna för Norge och Danmark.
År 1987 tillsatte de nordiska utrikesministrarna en ämbetsmannagrupp för att undersöka förutsättningarna. Rapporten kom i mars 1991. Enligt utrikesutskottets senare redovisning ansåg gruppen att en zon måste passa in i Europas säkerhetsordning och ta hänsyn till de nordiska ländernas skilda lösningar. Gruppen såg inte att förutsättningarna då förelåg.
Samma år förändrades kärnvapenpolitiken till havs. Den 27 september 1991 meddelade president George H.W. Bush att USA skulle dra tillbaka alla taktiska kärnvapen från övervattensfartyg och attackubåtar. Vissa vapen skulle förstöras, andra lagras. Michail Gorbatjov tillkännagav därefter ett motsvarande sovjetiskt tillbakadragande.
Den 2 juli 1992 uppgav Bush att de planerade amerikanska tillbakadragandena var genomförda. Besluten innebar betydande förändringar, men inget allmänt förbud mot kärnvapen till havs. När Prawitz summerade utvecklingen 2004 konstaterade han att den nordiska zonen inte hade blivit verklighet.
GLOBALISMENS analys:
Historien visar skillnaden mellan ett nationellt förbud, möjligheten att kontrollera det och en internationell överenskommelse. Sverige kunde formulera villkor för hamnbesök men valde en ordning som byggde på förtroende. Zontanken berörde dessutom stormakternas strategiska intressen. För granskningen blir frågan därför konkret: vilka uppgifter hade beslutsfattarna, vilken kontroll ansåg de möjlig och hur förklarades begränsningarna för allmänheten?
