Sveriges dubbla nedrustningspolitik – fredsmål och egna kärnvapenplaner

Redaktionen, S. Kling, GLOBALISMEN
Publicerad: 26 oktober 2026

Historisk granskning. Bearbetning med Jan Prawitz artikel i FOI Framsyn nr 1/2004 som huvudunderlag.

Sverige gjorde sig känt som en röst för nedrustning. Samtidigt ville regeringen länge behålla möjligheten att skaffa egna kärnvapen. Enligt den tidigare nedrustningsexperten Jan Prawitz påverkade denna dubbla linje även Sveriges agerande i internationella förhandlingar.

Prawitz var FOA-forskare och mångårig expert åt den svenska nedrustningsdelegationen. I sin artikel från 2004 beskrev han hur fredsambitioner och nationella försvarsintressen kunde dra åt olika håll. Nedrustningspolitiken skulle bidra till en tryggare värld och samtidigt stärka Sveriges egen säkerhet.

När Sverige gick in i nedrustningsförhandlingarna i Genève 1962 fanns därför flera intressen att bevaka. Enligt Prawitz gav landets militärtekniska kompetens också tyngd åt diplomatin. Han menade att forskningen kring en möjlig svensk kärnvapenanskaffning bidrog till Sveriges ställning vid förhandlingsbordet.

En central uppgift gäller 1965. Prawitz skrev att den svenska delegationen då hade instruktioner att inte driva frågan om att hindra kärnvapenspridning, eftersom det kunde begränsa Sveriges egen handlingsfrihet. Det är hans uppgift om interna instruktioner. Själva instruktionen återges inte i artikeln.

Att kärnvapenrelaterad forskning bedrevs är dokumenterat även i andra underlag. FOI rapport Det svenska kärnvapenprogrammets tekniska resultat bygger på FOA årsrapporter 1945–1972 och beskriver forskning som kunde ha betydelse för utveckling av en kärnvapenarsenal. Rapporten skiljer denna från forskning inriktad på skydd mot kärnvapen.

Ett internationellt avtal kunde samtidigt begränsa vissa verksamheter och lämna andra möjligheter öppna. Det begränsade provstoppsavtalet undertecknades den 5 augusti 1963 och förbjöd kärnvapenprov i atmosfären, under vatten och i yttre rymden. Underjordiska prov omfattades inte av något motsvarande generellt förbud.

Prawitz berättar att Sverige anslöt sig trots ambitionen att behålla en egen kärnvapenmöjlighet. Förespråkarna kunde då hänvisa till att underjordiska prov fortfarande var möjliga. Samtidigt arbetade svenska forskare med metoder för att kontrollera ett mer omfattande provstopp.

Under senare delen av 1960-talet ändrades inriktningen. Prawitz pekade på ett anförande 1966, där statssekreteraren Karl Frithiofson sade att egna kärnvapen för närvarande inte låg i Sveriges intresse. Han kopplade omsvängningen till försvarsstrategi och kostnader: ett starkt konventionellt försvar och planer på en egen kärnvapenstyrka konkurrerade om samma resurser.

Den formella utvecklingen går att följa i offentliga dokument. I 1968 års försvarsbeslut konstaterades att egna kärnvapen inte låg i Sveriges intresse. Sverige ratificerade därefter icke-spridningsfördraget, NPT, den 9 januari 1970. Fördraget trädde i kraft den 5 mars 1970 och innebar ett åtagande för Sverige att inte skaffa kärnvapen.

Prawitz tog också upp hur inflytande kan bli mindre synligt. När han skrev 2004 menade han att Sveriges EU-medlemskap hade förändrat arbetssättet. Svenska initiativ kunde först behandlas inom EU och sedan presenteras som gemensamma förslag, utan tydlig nationell avsändare. Hans bedömning var att detta kunde ge större politisk tyngd men mindre svensk synlighet.

GLOBALISMENS analys: Materialet visar varför nedrustningspolitik behöver granskas som både fredsarbete och säkerhetspolitik. Förhandlingarna berörde också egna militära möjligheter, resurser och inflytande. Prawitz redogörelse ger värdefull inblick, medan offentliga beslut och fördrag gör delar av utvecklingen möjliga att kontrollera. Nästa steg för en fördjupad granskning är att söka de ursprungliga instruktionerna från 1965 och undersöka hur regeringen motiverade prioriteringarna. Skillnaden mellan ett efterhandsvittnesmål och ett bevarat beslutsdokument är viktig.