Förslagen om förändrad global styrning

Redaktionen, S. Kling, GLOBALISMEN
Publicerad: 26 oktober 2026

WEF – vägen till globalt inflytande | Historiska serien – del 5 av 8

Efter finanskrisen tog WEF initiativ till att förändra formerna för internationellt samarbete. Företag, experter och andra organisationer skulle få större utrymme. Här går vi tillbaka till 2009–2010 och granskar förslagen bakom ambitionen.

I januari 2009 lanserade WEF Global Redesign Initiative, GRI, mot bakgrund av den globala finans- och ekonomiska krisen. Initiativet stöddes från början av regeringarna i Qatar, Singapore och Schweiz. Tanzania anslöt senare som ytterligare stödjande regering.

Det fanns konkreta kontakter med offentliga institutioner. Den 16 oktober 2009 arrangerade Schweiz utrikesdepartement och WEF, tillsammans med Centre for International Governance, ett seminarium i Genève. Omkring 100 företrädare för regeringar, internationella organisationer, civilsamhälle, forskning och näringsliv deltog. Bland talarna fanns ILO-chefen Juan Somavia och WHO-chefen Margaret Chan, enligt det schweiziska pressmeddelandet.

År 2010 presenterades rapporten Everybody’s Business: Strengthening International Cooperation in a More Interdependent World, med 58 konkreta förslag. Redaktörer var Richard Samans, Klaus Schwab och Mark Malloch-Brown. Förslagen hade utvecklats inom bland annat WEF expertråd, branschnätverk och arbetsgrupper för Young Global Leaders.

En central tanke var att det internationella systemet skulle förstås som ett bredare samarbete där mellanstatliga institutioner utgjorde, i svensk översättning, ”en kärna, men inte den enda och ibland inte den viktigaste delen”. Det var en uttalad ambition att förändra relationen mellan stater och andra aktörer.

Rapporten slog samtidigt fast att nationalstater och mellanstatliga strukturer skulle fortsätta spela en central roll. Regeringar och internationella organisationer skulle knyta beredning och genomförande av beslut närmare nätverk av experter och andra berörda aktörer. WEF argumenterade för att detta kunde ge bättre kunskap, större handlingskraft och ökad legitimitet.

Modellen brukar kallas multistakeholder-styrning: flera slags aktörer deltar i arbetet med gemensamma samhällsproblem. I GRI förslag skulle deras kunskap och resurser användas både när politiken utformades och när den genomfördes. Den viktiga granskningsfrågan blir vilka roller deltagarna får och hur deras inflytande kan följas.

Förslagen berörde praktiska regler och resurser. Ett gällde samarbete om en internationell standard för företagens klimatredovisning, avsedd att så småningom kunna antas av regleringsmyndigheter. Ett annat gällde en internationell plattform där offentliga, privata och ideella aktörer skulle hjälpa länder med vattenbrist att förändra sin vattenförvaltning.

Förslagen diskuterades vid Global Redesign Summit i Doha den 30–31 maj 2010. Enligt WEF deltog över 450 personer från fler än 60 länder. I årsrapporten beskrev organisationen hur förslagen skulle föras vidare till politiska processer, bland annat inför G20-mötet i Sydkorea och FN klimatmöte i Mexiko senare samma år.

Förslagen och mötena visar en organiserad ambition att påverka. Vilka förslag som antogs och vilken betydelse WEF hade måste beläggas genom de efterföljande besluten.

Kritiken riktades mot själva styrmodellen. Harris Gleckman argumenterade i en rapport publicerad av Transnational Institute 2016 för att sådana arrangemang kunde tränga undan mellanstatligt beslutsfattande. Han varnade för självutvalda gruppers inflytande och oklara regler för representation, ansvar och ansvarsutkrävande. Det är hans kritiska bedömning av modellen.

GLOBALISMENS analys: GRI visar att WEF hade en uttalad ambition att förändra hur internationell politik förbereds och genomförs. Det gör urvalet av deltagare till en maktfråga. Vilka får formulera problemen? Vem finansierar arbetet? Vilka berörda grupper saknas? Och vem kan ställas till ansvar när ett samarbete påverkar offentliga prioriteringar? En granskning behöver följa varje konkret förslag fram till finansiering, beslut och resultat.

Nästa del: Del 6 – Tekniken och den offentliga förvaltningen.